Sitter på en buss och grinar och folk runtomkring mig stirrar men jag kunde inte bry mig mindre. För första gången sen du försvann så har jag äntligen börjat hitta mig själv igen, första gången som jag känner att jag kommer fan klara det här utan dig, hur jobbig än saknaden efter dig är. Jag är så jävla tacksam att du hann bli en sån stor del av mig, för alla minnen, för allt du lärt mig, det kommer följa med mig hela livet och det kommer kunna hjälpa mig varje gång jag känner att jag är på botten. Du är alltid vid min sida oavsett vad. Så för första gången på 3 månader så känner jag lycka igen, den är på väg i alla fall, och jag gråter för att det är en sån lättnad att jag har börjat gå efter rätt väg igen. Nu är jag äntligen på väg tillbaka igen.
"Håll ut nu, du ska ta dig igenom det här, tro på ett bättre liv. Jag svär, du ska bli fri"