”Du vet den där natten, innan allt hände? Då jag hittade dom här två nycklarna och smög ner en i din ficka. Dock upptäckte du ju den till min besvikelse, men lurig som jag är så stoppade jag tillbaka den dit, tyckte vi skulle ha en var jag. 
Några timmar senare blir jag uppväckt av folk som gråter och är helt hysteriska och berättar den värsta mardrömmen som någonsin kunde inträffa.. 
Efter att jag hade fått en sån chock att jag både skrattade och blev arg för att dom "ljög" enligt mig, när jag tilllslut lyckade lugna mig lite, timmar tyst av chock vågade jag mig ner till platsen där olyckan inträffade... Fyfan vilken syn.. 

Jag for runt och letade i gräset efter saker som tillhörde dig. Och där i gräset låg din nyckel. Hur fasen kunde den ligga där och hur hitta jag den? 

Nu är min fastkedjad runt halsen, och de kommer den alltid att vara. 
Ska försöka fixa ytterligare en kedja åt dig. Den tillhör dig.
Det var bara en gormig barnleksaksnyckel från början, men nu betyder den så mycket mer än så. Dom tillhör oss. 
Jag tror inte på Gud eller något sånt, men däremot tror jag att vissa saker "was ment 2 be"
Kalla mig löjlig (de hade jag gjort om de inte vore som de är just nu). 

"Sluta dröm om det ljuva livet, 
vi kommer aldrig va med om det
Och be aldrig mer om ursäkt 
för sakerna du aldrig gjorde

Men det äter upp dig när du 
ligger i din säng.
Åh gud det gör så ont att nåt 
så nära kan va så långt bort.."

”sitter och pratar med pappa om dig, om allt med dig, från minnen till känslor till frågor. 
jag har alltid tyckt om dig så sinnessjukt mycket, de fanns inget slut och ingen gräns vad jag skulle göra för dig bara för att visa hur mycket du betydde för mig. jag intalade till och med mig själv att jag inte gillade dig så mycket som jag faktiskt gjorde, ibland blev jag faktiskt rädd när jag tänkte på vad jag kände för dig. har liksom aldrig känt så för en människa förut. den enda som faktiskt förstod mest hur jag kände för dig redan för länge sen var pappa. 
jag trodde alltid du visste att jag var kär i dig innerst inne, så när jag väl sa det den där gången så tänkte jag att de inte var nån big deal, men du blev så jävla förvånad, jag förstod verkligen inte hur du aldrig har sett det - men du vet ju allt jag gör för dig och tycker om dig, du är den enda jag ställer upp så mycket för och gör allt för. du blev som så chockad så du blev till och med arg för att jag aldrig sagt det tidigare, för han hade ju bara sagt att vi är för bra vänner för att riskera något för att han trodde att det var så jag kände. "hade jag vetat det här så hade vi varit tillsammans för länge sen, du är ju min drömtjej, kan inte tänka mig nån bättre flickvän"
i början blev det lite motvind, mest för att vi båda var så rädd att nån av oss skulle ångra oss. vi hade aldrig bråkat eller varit oense innan, har aldrig ens hört dig säga något dåligt om mig, så när vi väl hade våran första fight blev jag så förkrossad, trots att du inte sa så jäkla farliga grejer, hade aldrig brytt mig i vanliga fall, men just för att det var du - de var ju vad du tyckte som betydde något, den enda som hade kunnat få mig att ändra på mig bara genom att be mig om det. det är som jag säger, jag blev fan rädd när jag inser alla sjuka saker jag skulle kunna göra bara för att se dig glad. 
vet att du var orolig att jag inte kände som du, just för att jag är så dålig på att visa känslor. men du var aldrig rädd för det, har aldrig känt mig så älskad som av dig. du var så glad när vi blev tillsammans och sa det gång på gång och hur glad du var och att jag bara blir sötare och sötare för varje gång du ser mig. kvällen innan du försvann satt vi med pappa i köket och pratade, du sa innan vi gick in att nu skulle du minsann få niklas att bli världens gladaste, så det första han sa var "nu är du min svärfar på riktigt!" och vi satt och pratade på om det, pappa var så glad att vi äntligen hittat varandra. så frågade han "men hur känns det nu då, ni som varit världens bästa vänner, är det inte konstigt på något sätt?" och jag kommer ihåg så väl det du svarade. 
- nä jag tycker inte alls det känns konstigt, det känns bara sjukt mycket bättre. det är som om vi alltid har varit så här, det känns bara naturligt & rätt; för mig i alla fall. 
klart jag höll med. dom två sista dagarna/natten med dig var dom absolut bästa. vi pratade och berättade hur vi kände, till och med jag, för jag visste att du ville det. all tvivel som hade varit innan var helt bortblåst och det kändes som om det aldrig nånsin skulle kunna ta slut mellan oss, som du sa, kommer aldrig vilja ha nån annan än dig. jag packade ihop min väska med halva mitt liv för att flytta in med dig dagen efter. 
så sjukt hur allting bara kändes för bra för att vara sant, allt du sa åt mig sitter kvar som en tatuering i mina tankar. tänker på det helahela tiden, det ger mig styrkan att fortsätta kämpa. du var så mån om mig och lät mig aldrig vara ledsen, du fick mig att skratta även när jag verkligen inte ens ville göra det. att må bra, känna trygghet, känna sig hemma, allt det kopplade jag ihop med dig. "let me come home, home is where ever I'm with you", du kom alltid upp i tankarna när jag lyssnade på den låten, redan långt innan vi visste nånting mer än att vi såg varandra som var och ens absolut bästa vän. har hur som helst alltid känt mig hemma när jag varit med dig. 
du har alltid varit odödlig för mig, du var ju fan den jag såg upp till mest! vi tyckte alltid samma sak, hatade samma saker - gillade samma saker, kom alltid överens om allt. kunde ligga hela nätterna och bara babbla på om allt och ingenting i flera timmar. du vet saker om mig som ingen annan nånsin kommer få veta och jag vet att de var samma för dig. 
att jag skrev ett sms åt dig 2 timmar innan det overkliga inträffade, det var nog meningen. "älskar dig idiotjävel:)" 
kommer inte ens ihåg vad jag fick för mig då jag bara var tvungen att skriva det så du visste att bara dom få minutrarna du hade varit borta från mig fick mig att känna mig ensam. 
är så jävla glad att vi fick våran tid ihop, att du sa hur mycket du älskade mig och att du inte längre hade någonting att deppa över nu när du har mig, att du bara varit glad sen de blev vi och jag blev bara mer och mer tokkär i dig. var så jävla främmande för har aldrig känt nånting ens i närheten av det, men det kändes så jävla rätt. alla mina glada minnen som jag sagt varit dom bästa var ingenting jämfört med vad jag kände framförallt den sista dagen/natten med dig. 
som en pusselbit som alltid fattats men äntligen föll på plats och bara klickade på en gång. 
hur ska jag ta mig vidare utan min bästa vän och älskade underbara pojkvän? alla planer och tankar jag har haft, och även vi har haft, om framtiden har ju alltid innehållit dig. man kan verkligen inte säga att vi tog det lugnt då vi väl började hålla på, utan vi var tillsammans på en gång, du bad mig flytta in, vi planerade tusentals saker vi skulle göra, men det fanns som inte ens i tankarna att ta det lugnt, allt kändes bara rätt och det var som att vi tog igen allt som vi egentligen borde ha gjort för längelänge sen. för det är bara inse, det var alltid du och jag, jag väntade alltid på att du nån dag skulle känna samma - även om jag aldrig erkände det helt och hållet för någon. 
vi båda var så glad för allt som var, och att allting i livet började ordna upp sig och gå bra, så bra som det bara kunde gå, som man inte ens visste att man kunde må. 
är så jävla glad att vi spenderade den här sista natten på det sättet vi gjorde, att vi båda kände samma starka jävla sjuka känsla för varann och att vi båda sa det, utan att ens känna sig löjlig på något sätt. 
att det skulle vara sista gången vi någonsin var tillsammans igen kunde jag aldrig ens tänka mig, det var ju bara början på allt som har med glädje att göra. vi hade så sjukt mycket kvar att göra, men vi trodde ju att vi hade all tid i världen på oss att göra vad vi ville. 
är så jävla glad att jag visste hur mycket du älskade mig, hur lycklig du var, att du äntligen börjat uppskatta livet på ett sätt jag aldrig sett förut. och jag vågade äntligen säga helt och hållet att jag kände samma utan att skämmas, bara var glad över hur rätt det kändes. 
jag har aldrig tyckt om en människa så mycket som jag tycker om dig, kommer aldrig någonsin känna så starkt för någon igen det vet jag till hundra procent, för de jag kände för dig var inte normalt haha. du kommer alltid vara den som jag värderar högst, som alltid fick mig glad och som har gjort mig till den människa jag är idag, du gav mig självförtroende jag egentligen inte borde ha, jag var alltid mig själv och kände mig lugn & trygg med dig oavsett vad vi gjorde. 
fattar inte att jag faktiskt skriver ut allt det här, men har inte vågat prata så mycket om det här som nu, så alla känslor blommar upp igen. 
jag lever för dig nu, ska vara den tjej du ville att jag skulle vara, ska göra dig stolt varje dag, ska komma ihåg allt du lärt mig, ska hedra dig för resten av mitt liv och berätta för alla vilken underbar, speciell, oneofakind, bästa kille du var. du förändrade allt dåligt till nånting bra. jag kommer aldrig glömma, aldrig sluta älska, alltid känna samma känsla.”

Den natten hade vi varit och festat och det hände en liten incident. Råkade få i mig alldeles för mycket sprit så jag var helt medvetslös. Du bar in mig från bilen till huset och Josse berättade hur det bara hade runnit tårar på din kind, hur du hade anklagat dig själv för att du inte såg när jag tjuvdrack från dunken. Du låg och tog hand om mig hela natten med Josse, Jimmy & Camilla. Du har alltid tagit hand om mig och brytt dig om mig mer än någon annan av mina vänner.

En singelolycka inträffade på väg 97 i lördags i höjd med Svartlå.
Kraschen var våldsam och den 21-åriga föraren omkom omedelbart.

Det är helt sjukt. Några få meter från mitt hus, dit du var påväg.
Några timmar innan det hände var jag med dig, hela natten hade vi spenderat tillsammans.
Är så konstigt att jag inte följde med när du for till Harads, förstår inte hur det kommer sig att jag stannade hemma. Jag borde ha varit med. Jag borde ha suttit bredvid dig i bilen. Det var som om du visste, att det var därför du inte bad mig följa. 
Vi skulle fara till din stuga, bada, fiska och bara mysa var tanken. Men gubben där uppe hade tydligen andra planer. Orättvist, så jävla orättvist.

Jag vaknade på soffan i Cissis rum av att Annso, pappa & Jimmy kom inrusande i rummet och bara skrek och grät när dom såg mig på soffan. Alla som sprungit ner till olycksplatsen trodde jag också eventuellt var med i bilen. Fått höra av min släkting Maria som bor i byn nära vägen, hennes man hade farit ner till vägen och sen ringt henne och berättat att Viktor var död, men att hela bilen var full med mina saker och ingen visste vart jag var, om jag hade varit med i bilen, folk var tydligen och letade mot skogen om jag också låg där. Jimmy och Annso hade farit upp till huset och knackat på, pappa öppnade och Jimmy frågade ”Vart är Elina?”. Pappa svarade att jag och Viktor låg där uppe och sov, men fick som svar ”Nej Viktor är död/har kört ihjäl sig, vart är Elina?”. Sen blev det väl svart för pappa, han sprang upp för trappen in i mitt rum, där jag inte låg, sprang ner i panik och sökte igenom resten av huset innan dom sprang upp igen till Cissis rum och upptäckte att jag mot alla odds inte var med i bilen. Pappa slet upp mig och kramade om mig och jag fattade absolut ingenting. Det var Jimmy som satte sig bredvid mig, söndergråten och sa att det värsta hade inträffat, att Viktor var död. 
Jag hamnade i total chock, började skratta och sen blev jag arg för att dom enligt mig ljög, man får ju fan inte skoja om vad som helst. Ville bara att dom skulle säga att han kanske överlever, att dom inte ännu vet hur illa det var. Men så var det inte. Viktor omkom direkt.
Jag sprang ner till pappas sovrum och laddade mobilen som hade fått slut batteri. Var i sån jävla chock, satt bara och stirrade och sa ingenting. När jag fick igång mobilen så hade Viktor smsat ”kommer nu”, och ringt mig 5 gånger en halvtimma innan kraschen.
Vad som hände efter det kommer jag knappt ihåg. Nille ringde och jag tog för givet att han visste vad som hänt, så när han frågade var Viktor var så svarade jag bara alldeles kallt ”Han är död”. Har tydligen även smsat Josse och skrivit ”Josse Viktor är död”.

Samma dag fick vi även se dig en sista gång på vårdcentralen. När jag kom in i rummet så låg du där, vi fick bara se ansiktet, resten av kroppen var övertäckt. Du hade sår i ansiktet, ögonen fortfarande öppna. Du kollade rakt på mig. Man fick inte röra vid dig, inte ens lite. Jag föll ihop och tårarna bara sprutade. Läkarna fick hålla i mig i båda armarna. Josse och mamma var bakom mig fast jag sa att jag ville gå in själv.Jag rusade ut sen och bröt ihop fullständigt. Det var så jävla sjukt och overkligt alltihop.
Under dom första 2 dagarna hade jag sån jävla frossa, hade 7 tjocktröjor på mig första dagen men frös ändå. Samma var det dagen efter på minnesstunden på badstranden, hade 5-6 tröjor på mig men satt ändå och frös så jävla mycket. 

Sen är allting svart för mig nästan. Dum som jag är så tröck jag ju självklart i mig massa ångestdämpande för att orka överleva dom första dagarna.
Sen tog jag mig dock i kragen och kastade dom jag hade kvar en morgon då jag vaknade upp och insåg att jag inte kunde fortsätta trycka undan verkligheten.

Det är helt otroligt att det har gått 5 veckor och 5 dagar sen det hände. Känns som om det var nyss jag sov med dig i din nya ”kingsize lägenhet” som du kallade den. Det ironiska med den här natten innan du dog är att jag packade ihop en väska med massa kläder och allt möjligt tjafs. Skulle börja flytta in lite med dig som du velat så länge. Min väska var i bilen när det hände och väntade på att bli uppackad.

Den 17 juli var din begravning. Det var utan tvekan det jobbigaste jag har varit med om, efter den 21 juli vill säga. Jag förstod aldrig att DU faktiskt låg i kistan, din kropp låg I KISTAN. Jag tänkte inte ens så, började tänka på det när jag kollade på bilder. Jag bara ryser och blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på att du ligger där, din kropp ligger i en kista meter under jorden. Begravd. Du fick den begravningen du förtjänade. Har aldrig varit med om något så mäktigt och känslosamt. Var så många människor som grät och sörjde över att den finaste människan vi, i alla fall jag, någonsin har träffat. Nu efter begravningen börjar det bara bli svårare och svårare att klara av dagarna utan dig. Det är ju nu man ska lära sig att du är borta föralltid, att vi aldrig någonsin kommer träffas igen. Kommer aldrig mer få höra din röst, ditt skratt, dina fina ord, ditt speciella sätt att säga ”zööötizz” på. Kommer aldrig mer få se dina ögon, ditt fina leende, dina kritvita ben mitt i sommaren bredvid josses kolsvarta negerkropp efter att ha pressat i solen. Kommer aldrig mer få känna dig komma bakom mig och krama om mig och snosa ner ditt huvud mot mitt, kommer aldrig vara med om att du drar ner mig i ditt knä då jag tänker gå och sätta mig bredvid dig, jag skulle alltid sitta i ditt knä så du fick stryka på mig, krama mig, pussa på mig och kolla mig i ögonen. Kommer aldrig mer få sova vid din sida och vakna 27 gånger på natten av att du sover så oroligt och lägger dig och håller om mig på alla olika sätt som går, ena sekunden ligger ditt huvud på min bröstkorg och du kramar om mig riktigt hårt, andra sekunden ligger ditt huvud på min mage och du kramar om mina ben och så höll du på varje natt. 

Kommer aldrig att få stå och krama om dig så hårt och lukta på dig, du som var nästan två meter lång och jag som är 1,52. Det var en viss lägndskillnad haha, helan och halvan.
Kommer aldrig mer få sitta på jobbet, eller när jag deppar i sängen, få ett spontant sms eller facebook inlägg av dig där det alltid stod någonting fint som räddade hela min dag. Kommer aldrig mer få höra vilken toppentjej du tycker att jag är, kommer aldrig mer få höra dig säga att jag är den bästa du vet. Kommer aldrig mer bli störd på jobbet när du ringer i ett och smsar, eller ber mig komma ut och röka med dig då du av någon anledning varit i stan. Kommer aldrig mer få höra dig vara ond mot alla idioter som du tyckte fanns, eller höra dig klaga på det ena eller det andra. Kommer aldrig mer få hålla din hand, ligga på ditt bröst och höra ditt hjärta slå.  Kommer aldrig mer känna din trygghet, kommer aldrig att få må så bra som jag gjorde med dig.

Du är den människan jag alltid känt så jävla starkt för. Du är så speciell på alla sätt som det bara går, finns verkligen ingen som liknar dig eller som kan mäta sig till din nivå. Du har varit min bästa vän i hela världen, jag gjorde allt för dig, vad det än var du bad mig göra så ställde jag upp. 
Du tog alltid hand om mig, lärde mig allt möjligt, gav mig ett självförtroende jag inte borde ha, men i och med att du tyckte om mig som jag var, du bad mig aldrig ändra på någonting, det var det enda jag behövde veta för att vara nöjd över den jag var. Vi tyckte samma saker om det mesta, gillade och hatade samma saker. Du var allt jag kunde önska mig och mer än så. Att bara vara så nära vänner som vi var nöjde jag mig med även om jag gillade dig mer än så.

Nu blev det ändå vi tillslut, äntligen. Även om det varade allt för kort så har jag aldrig känt mig så uppskattad, älskad och lycklig som jag gjorde då.

Jag vet inte hur jag någonsin ska komma över dig. Du var en sån jävla stor del av mitt liv, vad det än var så tänkte jag alltid på dig, vad du skulle tycka, tänka, göra, säga, vilja osv. Du var en del av vår familj, du har hjälpt oss allihop och vi alla älskar dig så otrolig mycket.

Vem ska nu ta hand om mig? Vem ska jag nu vända mig till? Vem ska jag nu spendera helgen och kvällarna med? Vem ska jag nu kunna prata med om sånt som bara vi kunde prata om med varandra? Vem ska jag nu fara ut på onödiga bilsvängar efter dåliga skogsvägar i flera timmar och bara lyssna på musik och planera vart vi ska fara och utforska för ställen nästa onödiga, underbara biltur. När vi for till Vuoddas och hälsade på Jocke den där gången så ville du visa mig det där stället där dom spelat in en scen från Jägarna 2, vid vattnet. Var tydligen sjukt fint där enligt dig, men vi tog oss aldrig dit. Vi tog oss aldrig på en kortsemester som vi planerat att göra i sommar.

Vi hade så jävla mycket kvar att göra. Så jävla mycket som blev osagt. Jag älskar dig så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Du är min enda riktiga vän, förutom Josse då, som jag aldrig tvivlat en sekund på skulle göra mig illa, svika mig eller lämna mig. Du vet allt om mig, sett mig när jag mått som värst, du visste alla mina fel och brister men det var ingenting du la någon vikt på. Du älskade mig för den jag var, du uppskattade mig, respekterade mig och såg mig på ett sätt som ingen annan gjort. I ditt sällskap kände jag mig aldrig otillräcklig, aldrig dålig på något sätt. För du var den som aldrig ville ändra på mig på något sätt.

Kommer aldrig sluta sakna dig, tappade mig själv när du försvann. Ingen kan fylla ditt tomrum som du lämnat efter dig, ingen kan ta bort den ensamheten jag känner efter att du lämnat det här livet.

Hur ska jag kunna gå vidare?

 
Natten innan..

Minnesstunden i kyrkan

Graven..

Släppte upp risballonger till dig. Våran älskade Viktor.

Smsade dig efter du hade farit från Svartlå. 3 timmar innan du försvann. Det sista jag skrev åt dig.

Vi håller ihop och stöttar varandra genom det här. Nille & Josse, mina älskade underbara, vad hade jag gjort utan er? Hade inte klarat mig igenom det här på det sätt jag gjort om det inte hade varit för er.

 
Vaknade upp en morgon med det här på armen <3 älskade du.

Jag vill bara krypa upp i din famn en sista gång. En sista gång.