Fyfan så smal jag blev där ett tag.. Var en ren pina att visa upp sin beniga kropp när vi var i Turkiet..
Men jag förstår ju varför jag blev så smal, jag åt ju ingenting, och det lilla jag åt ville aldrig sätta sig på kroppen utan det for som bara igenom. Det var verkligen inte de att jag inte ville äta/ville gå ner några fler kilon, snarare tvärtom! Så konstigt det är egentligen, jag har nästan alltid skämts över min kropp för att jag enligt mig själv varit mullig, men jag skulle aldrig tro att jag en dag skulle börja skämmas för att jag blev för smal.
Som tur är så har jag gått upp mina borttappade kilon så nu är jag definitivt inte undernärd längre och det är jag glad över! Vet hur mycket jag skämdes, framför allt pga Viktors röst som ekade i skallen; "jag hatar fan beniga tjejer!" & "ska du va med mig så är det bara att du äter!". Tycker inte det är fint någonstans att vara så där smal - man ska ha lite extra kärlek på kroppen, för det så!

Waow.. Nu är jag här och skriver igen.
Hur går livet nu då?
Jävligt bra fråga..
Jag har a l l t i d haft förmågan att vara sjukt jävla stark och skaka av mig problemen, en jävla krigare om jag får säga det själv! Men alltså.. Jag trodde aldrig att jag skulle få vara med om något så brutalt som när min försvann.
Trodde jag hade fått se allt, men tydligen inte. Dagarna går upp och ner och varje dag ser olika ut. Folk omkring mig vet jag inte förstår, men det accepterar jag, jag accepterar att folk skäller på mig och i vissa fall beter sig ganska dåligt eftersom att dom uppenbarligen då inte ens kan sätta sig in i min situation. Men som sagt, jag accepterar det, jag kan ta det.
Trodde jag hade börjat klättra upp för de där långa jävla stupet jag har fallit ner i, och det har jag väl på sätt och vis. Men har ramlat ner ett par meter igen..
Jag har intalat mig själv att må på ett visst sätt osv, försökt jobba även om jag inte alls vet vart min sinnessjukt bästa arbetsmoral har försvunnit.
Var till läkaren för någon dag sen, dom hittade inget fel alls på mig, utan fick klart för mig att jag mår så dåligt att kroppen har börjat säga ifrån. Konstigt det där.
Nu har jag varit sjuk i över en vecka, utan någon förklaring.
Men jag ska ta tag i allt. Jag ska söka upp en psykolog och försöka prata.
Jag vill verkligen leva för din skull Viktor, hylla dig och hoppas på att minnet av dig lever kvar förevigt. Självklart hos mig, men även hos alla andra.
Nu. Det är dags nu. Nu måste jag börja kämpa på ett helt annat sätt. Jag ska göra dig stolt det lovar jag!