Waow.. Nu är jag här och skriver igen.
Hur går livet nu då?
Jävligt bra fråga..
Jag har a l l t i d haft förmågan att vara sjukt jävla stark och skaka av mig problemen, en jävla krigare om jag får säga det själv! Men alltså.. Jag trodde aldrig att jag skulle få vara med om något så brutalt som när min försvann.
Trodde jag hade fått se allt, men tydligen inte. Dagarna går upp och ner och varje dag ser olika ut. Folk omkring mig vet jag inte förstår, men det accepterar jag, jag accepterar att folk skäller på mig och i vissa fall beter sig ganska dåligt eftersom att dom uppenbarligen då inte ens kan sätta sig in i min situation. Men som sagt, jag accepterar det, jag kan ta det.
Trodde jag hade börjat klättra upp för de där långa jävla stupet jag har fallit ner i, och det har jag väl på sätt och vis. Men har ramlat ner ett par meter igen..
Jag har intalat mig själv att må på ett visst sätt osv, försökt jobba även om jag inte alls vet vart min sinnessjukt bästa arbetsmoral har försvunnit.
Var till läkaren för någon dag sen, dom hittade inget fel alls på mig, utan fick klart för mig att jag mår så dåligt att kroppen har börjat säga ifrån. Konstigt det där.
Nu har jag varit sjuk i över en vecka, utan någon förklaring.
Men jag ska ta tag i allt. Jag ska söka upp en psykolog och försöka prata.
Jag vill verkligen leva för din skull Viktor, hylla dig och hoppas på att minnet av dig lever kvar förevigt. Självklart hos mig, men även hos alla andra.
Nu. Det är dags nu. Nu måste jag börja kämpa på ett helt annat sätt. Jag ska göra dig stolt det lovar jag!