En singelolycka inträffade på väg 97 i lördags i höjd med Svartlå.
Kraschen var våldsam och den 21-åriga föraren omkom omedelbart.

Det är helt sjukt. Några få meter från mitt hus, dit du var påväg.
Några timmar innan det hände var jag med dig, hela natten hade vi spenderat tillsammans.
Är så konstigt att jag inte följde med när du for till Harads, förstår inte hur det kommer sig att jag stannade hemma. Jag borde ha varit med. Jag borde ha suttit bredvid dig i bilen. Det var som om du visste, att det var därför du inte bad mig följa. 
Vi skulle fara till din stuga, bada, fiska och bara mysa var tanken. Men gubben där uppe hade tydligen andra planer. Orättvist, så jävla orättvist.

Jag vaknade på soffan i Cissis rum av att Annso, pappa & Jimmy kom inrusande i rummet och bara skrek och grät när dom såg mig på soffan. Alla som sprungit ner till olycksplatsen trodde jag också eventuellt var med i bilen. Fått höra av min släkting Maria som bor i byn nära vägen, hennes man hade farit ner till vägen och sen ringt henne och berättat att Viktor var död, men att hela bilen var full med mina saker och ingen visste vart jag var, om jag hade varit med i bilen, folk var tydligen och letade mot skogen om jag också låg där. Jimmy och Annso hade farit upp till huset och knackat på, pappa öppnade och Jimmy frågade ”Vart är Elina?”. Pappa svarade att jag och Viktor låg där uppe och sov, men fick som svar ”Nej Viktor är död/har kört ihjäl sig, vart är Elina?”. Sen blev det väl svart för pappa, han sprang upp för trappen in i mitt rum, där jag inte låg, sprang ner i panik och sökte igenom resten av huset innan dom sprang upp igen till Cissis rum och upptäckte att jag mot alla odds inte var med i bilen. Pappa slet upp mig och kramade om mig och jag fattade absolut ingenting. Det var Jimmy som satte sig bredvid mig, söndergråten och sa att det värsta hade inträffat, att Viktor var död. 
Jag hamnade i total chock, började skratta och sen blev jag arg för att dom enligt mig ljög, man får ju fan inte skoja om vad som helst. Ville bara att dom skulle säga att han kanske överlever, att dom inte ännu vet hur illa det var. Men så var det inte. Viktor omkom direkt.
Jag sprang ner till pappas sovrum och laddade mobilen som hade fått slut batteri. Var i sån jävla chock, satt bara och stirrade och sa ingenting. När jag fick igång mobilen så hade Viktor smsat ”kommer nu”, och ringt mig 5 gånger en halvtimma innan kraschen.
Vad som hände efter det kommer jag knappt ihåg. Nille ringde och jag tog för givet att han visste vad som hänt, så när han frågade var Viktor var så svarade jag bara alldeles kallt ”Han är död”. Har tydligen även smsat Josse och skrivit ”Josse Viktor är död”.

Samma dag fick vi även se dig en sista gång på vårdcentralen. När jag kom in i rummet så låg du där, vi fick bara se ansiktet, resten av kroppen var övertäckt. Du hade sår i ansiktet, ögonen fortfarande öppna. Du kollade rakt på mig. Man fick inte röra vid dig, inte ens lite. Jag föll ihop och tårarna bara sprutade. Läkarna fick hålla i mig i båda armarna. Josse och mamma var bakom mig fast jag sa att jag ville gå in själv.Jag rusade ut sen och bröt ihop fullständigt. Det var så jävla sjukt och overkligt alltihop.
Under dom första 2 dagarna hade jag sån jävla frossa, hade 7 tjocktröjor på mig första dagen men frös ändå. Samma var det dagen efter på minnesstunden på badstranden, hade 5-6 tröjor på mig men satt ändå och frös så jävla mycket. 

Sen är allting svart för mig nästan. Dum som jag är så tröck jag ju självklart i mig massa ångestdämpande för att orka överleva dom första dagarna.
Sen tog jag mig dock i kragen och kastade dom jag hade kvar en morgon då jag vaknade upp och insåg att jag inte kunde fortsätta trycka undan verkligheten.

Det är helt otroligt att det har gått 5 veckor och 5 dagar sen det hände. Känns som om det var nyss jag sov med dig i din nya ”kingsize lägenhet” som du kallade den. Det ironiska med den här natten innan du dog är att jag packade ihop en väska med massa kläder och allt möjligt tjafs. Skulle börja flytta in lite med dig som du velat så länge. Min väska var i bilen när det hände och väntade på att bli uppackad.

Den 17 juli var din begravning. Det var utan tvekan det jobbigaste jag har varit med om, efter den 21 juli vill säga. Jag förstod aldrig att DU faktiskt låg i kistan, din kropp låg I KISTAN. Jag tänkte inte ens så, började tänka på det när jag kollade på bilder. Jag bara ryser och blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på att du ligger där, din kropp ligger i en kista meter under jorden. Begravd. Du fick den begravningen du förtjänade. Har aldrig varit med om något så mäktigt och känslosamt. Var så många människor som grät och sörjde över att den finaste människan vi, i alla fall jag, någonsin har träffat. Nu efter begravningen börjar det bara bli svårare och svårare att klara av dagarna utan dig. Det är ju nu man ska lära sig att du är borta föralltid, att vi aldrig någonsin kommer träffas igen. Kommer aldrig mer få höra din röst, ditt skratt, dina fina ord, ditt speciella sätt att säga ”zööötizz” på. Kommer aldrig mer få se dina ögon, ditt fina leende, dina kritvita ben mitt i sommaren bredvid josses kolsvarta negerkropp efter att ha pressat i solen. Kommer aldrig mer få känna dig komma bakom mig och krama om mig och snosa ner ditt huvud mot mitt, kommer aldrig vara med om att du drar ner mig i ditt knä då jag tänker gå och sätta mig bredvid dig, jag skulle alltid sitta i ditt knä så du fick stryka på mig, krama mig, pussa på mig och kolla mig i ögonen. Kommer aldrig mer få sova vid din sida och vakna 27 gånger på natten av att du sover så oroligt och lägger dig och håller om mig på alla olika sätt som går, ena sekunden ligger ditt huvud på min bröstkorg och du kramar om mig riktigt hårt, andra sekunden ligger ditt huvud på min mage och du kramar om mina ben och så höll du på varje natt. 

Kommer aldrig att få stå och krama om dig så hårt och lukta på dig, du som var nästan två meter lång och jag som är 1,52. Det var en viss lägndskillnad haha, helan och halvan.
Kommer aldrig mer få sitta på jobbet, eller när jag deppar i sängen, få ett spontant sms eller facebook inlägg av dig där det alltid stod någonting fint som räddade hela min dag. Kommer aldrig mer få höra vilken toppentjej du tycker att jag är, kommer aldrig mer få höra dig säga att jag är den bästa du vet. Kommer aldrig mer bli störd på jobbet när du ringer i ett och smsar, eller ber mig komma ut och röka med dig då du av någon anledning varit i stan. Kommer aldrig mer få höra dig vara ond mot alla idioter som du tyckte fanns, eller höra dig klaga på det ena eller det andra. Kommer aldrig mer få hålla din hand, ligga på ditt bröst och höra ditt hjärta slå.  Kommer aldrig mer känna din trygghet, kommer aldrig att få må så bra som jag gjorde med dig.

Du är den människan jag alltid känt så jävla starkt för. Du är så speciell på alla sätt som det bara går, finns verkligen ingen som liknar dig eller som kan mäta sig till din nivå. Du har varit min bästa vän i hela världen, jag gjorde allt för dig, vad det än var du bad mig göra så ställde jag upp. 
Du tog alltid hand om mig, lärde mig allt möjligt, gav mig ett självförtroende jag inte borde ha, men i och med att du tyckte om mig som jag var, du bad mig aldrig ändra på någonting, det var det enda jag behövde veta för att vara nöjd över den jag var. Vi tyckte samma saker om det mesta, gillade och hatade samma saker. Du var allt jag kunde önska mig och mer än så. Att bara vara så nära vänner som vi var nöjde jag mig med även om jag gillade dig mer än så.

Nu blev det ändå vi tillslut, äntligen. Även om det varade allt för kort så har jag aldrig känt mig så uppskattad, älskad och lycklig som jag gjorde då.

Jag vet inte hur jag någonsin ska komma över dig. Du var en sån jävla stor del av mitt liv, vad det än var så tänkte jag alltid på dig, vad du skulle tycka, tänka, göra, säga, vilja osv. Du var en del av vår familj, du har hjälpt oss allihop och vi alla älskar dig så otrolig mycket.

Vem ska nu ta hand om mig? Vem ska jag nu vända mig till? Vem ska jag nu spendera helgen och kvällarna med? Vem ska jag nu kunna prata med om sånt som bara vi kunde prata om med varandra? Vem ska jag nu fara ut på onödiga bilsvängar efter dåliga skogsvägar i flera timmar och bara lyssna på musik och planera vart vi ska fara och utforska för ställen nästa onödiga, underbara biltur. När vi for till Vuoddas och hälsade på Jocke den där gången så ville du visa mig det där stället där dom spelat in en scen från Jägarna 2, vid vattnet. Var tydligen sjukt fint där enligt dig, men vi tog oss aldrig dit. Vi tog oss aldrig på en kortsemester som vi planerat att göra i sommar.

Vi hade så jävla mycket kvar att göra. Så jävla mycket som blev osagt. Jag älskar dig så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Du är min enda riktiga vän, förutom Josse då, som jag aldrig tvivlat en sekund på skulle göra mig illa, svika mig eller lämna mig. Du vet allt om mig, sett mig när jag mått som värst, du visste alla mina fel och brister men det var ingenting du la någon vikt på. Du älskade mig för den jag var, du uppskattade mig, respekterade mig och såg mig på ett sätt som ingen annan gjort. I ditt sällskap kände jag mig aldrig otillräcklig, aldrig dålig på något sätt. För du var den som aldrig ville ändra på mig på något sätt.

Kommer aldrig sluta sakna dig, tappade mig själv när du försvann. Ingen kan fylla ditt tomrum som du lämnat efter dig, ingen kan ta bort den ensamheten jag känner efter att du lämnat det här livet.

Hur ska jag kunna gå vidare?

 
Natten innan..

Minnesstunden i kyrkan

Graven..

Släppte upp risballonger till dig. Våran älskade Viktor.

Smsade dig efter du hade farit från Svartlå. 3 timmar innan du försvann. Det sista jag skrev åt dig.

Vi håller ihop och stöttar varandra genom det här. Nille & Josse, mina älskade underbara, vad hade jag gjort utan er? Hade inte klarat mig igenom det här på det sätt jag gjort om det inte hade varit för er.

 
Vaknade upp en morgon med det här på armen <3 älskade du.

Jag vill bara krypa upp i din famn en sista gång. En sista gång.