”Du vet den där natten, innan allt hände? Då jag hittade dom här två nycklarna och smög ner en i din ficka. Dock upptäckte du ju den till min besvikelse, men lurig som jag är så stoppade jag tillbaka den dit, tyckte vi skulle ha en var jag. 
Några timmar senare blir jag uppväckt av folk som gråter och är helt hysteriska och berättar den värsta mardrömmen som någonsin kunde inträffa.. 
Efter att jag hade fått en sån chock att jag både skrattade och blev arg för att dom "ljög" enligt mig, när jag tilllslut lyckade lugna mig lite, timmar tyst av chock vågade jag mig ner till platsen där olyckan inträffade... Fyfan vilken syn.. 

Jag for runt och letade i gräset efter saker som tillhörde dig. Och där i gräset låg din nyckel. Hur fasen kunde den ligga där och hur hitta jag den? 

Nu är min fastkedjad runt halsen, och de kommer den alltid att vara. 
Ska försöka fixa ytterligare en kedja åt dig. Den tillhör dig.
Det var bara en gormig barnleksaksnyckel från början, men nu betyder den så mycket mer än så. Dom tillhör oss. 
Jag tror inte på Gud eller något sånt, men däremot tror jag att vissa saker "was ment 2 be"
Kalla mig löjlig (de hade jag gjort om de inte vore som de är just nu). 

"Sluta dröm om det ljuva livet, 
vi kommer aldrig va med om det
Och be aldrig mer om ursäkt 
för sakerna du aldrig gjorde

Men det äter upp dig när du 
ligger i din säng.
Åh gud det gör så ont att nåt 
så nära kan va så långt bort.."